Cahppés, som vi heter är taget från det samiska språket och betyder svart eller mörk färg på pälsdjur. Cahppés uttalas; Tjappes. Från min mammas tik tog våran första lapphund en hane vid namn Troy, året var 1990. Troy var en rolig och speciell kompis som inte var passad eller tänkt för avel. När vi skaffade vår andra lapphund, också det en hane, så började på allvar det stora intresset för rasen och i tankarna fanns att så småningom införskaffa en tik. Renvallarens Cim kom att bli en mycket framgångsrik herre i många år, men det bästa av allt var att han var mer lyhörd och hade ett behagligare temperament än vår första hund. Då han var byggd på ett helt annat sätt var det stor skillnad på smidighet när det gällde att ta sig fram i skog och mark, pulk-dragning etc. Efter att ha lärt känna rasen lite mer tog vi beslutet att skaffa en egen tik. Valet föll då på Härkes Paiva, mycket på grund av hennes mamma Such Nuch Renfjällets Katta. Katta var en speciell tik i Pia Bolins uppfödning, en mycket vacker tik som också var en utmärkt avelstik med lätta födslar och som präglade sina valpar på bästa sätt. Detta gick i arv till Paiva som kom att ge oss fina kullar och mycket gott temperament på våra lapphundar i de kombinationer hon gav. Fortsättningen följde med dottern Cahppés Idja en mycket framgångsrik tik som blev årets tik på Svenska Lapphundsklubben år 2000.
HUNDHÅLLNING
Vi är noga med att våra hundar skall trivas och må bra och också fungera i sin flock bland hundar och människor. Vi försöker hålla åtminstone vanlig vardagslydnad på våra egna hundar och vi aktiverar dom på olika sätt, mest i naturen då vi bor mitt i den. Våra valpkullar föds och bor alltid inomhus i vårat hus, när dom blir äldre är dom ofta ute när de blivit lite äldre i en speciell valphage när vädret tillåter, vi socialiserar valparna på många olika tänkbara sätt. Antal lapphundskullar vi har tagit genom åren är i medeltal 2 per år, senaste åren har det snarare blivit 1 kull per år då vi även har en annan hundras.
KENNELINNEHAVARE
Henrik är till yrket hovslagare, har varit engagerad som ledamot i specialklubben SLK i ett flertal år. Anci är uppvuxen med spetsar (gråhund och jämthund), har arbetat i SLKs avelskommitté. Vårat största intresse är förståss hundarna, våra barn och våran gård, mycket tid för annat blir det inte över. Våra fäder härstammar från Lappland och Tornedalen där vi tillbringat mycket av våran tid och därav kommer också delvis intresset för den Svenska Lapphunden.
AVELSMÅL
Vårat avelsmål nummer ett är att bevara rasen frisk och sund. För oss innebär det att vi avkommegranskar våra avelsdjur och följer upp våra uppfödda hundar med hälsostatistik och förstås även mentalt och exteriört. Temperamentet är mycket viktigt, vi vill ha en frimodig, glad, vänlig och arbetsvillig lapphund. Vi vill också försöka behålla den typ av lapphund vi gillar, rejäla hundar med de rätta rörelserna, pälskvalité och ett fint uttryck som vi förklarar närmare här nedan. Den har hos samerna varit en hund som skall klara av att arbeta med sin kropp och huvud och det anser vi är mycket viktigt att bevara hos lapphunden. Vi vill inte förändra den till enbart en utställningshund. Lapphunden måste ha bra benstomme, kraftiga och väl slutna tassar. Klen benstomme och tassar håller aldrig i tuff terräng. Lapphunden ska röra sig med ett bra påskjut och (så kallad drive) med kraft i steget. Den skall ha ett arbetstrav med långa steg men den skall inte röra sig tungt utan lätt och parallellt. Den skall absolut inte ha ett trippigt steg då det inte är arbetsbesparande, den svenska lapphunden skall kunna trava mil efter mil på fjällvidderna. Viktigt är också att den inte heller vara får vara för kort i kroppen eftersom den är en travare och inte en galoppör. Pälsen får aldrig bli lång och mjuk utan skall vara strittig och väderfrånstötande. En hund med fel pälskvalité blir t ex kvar på fjället. Huvudet är också en viktigt bit, ett inte för långt nosparti med bra käkar och brett huvud. Klen underkäke är till exempel inte bra om man tänker på föda och överlevnad och hur lapphunden levt en gång i tiden. Viktigt för oss är också att ta tillvara på de bästa hundarna vad gäller parnings– och fortplantningsförmågan för att bevara arvet av den naturliga ras den är. Det innebär t ex för både tikar och hanar att kunna/vilja para sig själva utan hjälp. För tiken att ha lättsamma födslar och att hon också tar hand om valparna på bästa sätt. Vi har försökt variera användandet av hanhundar då vi har en liten ras och tänka långsiktigt för rasens bästa. Vi drar oss inte för att åka långa sträckor till hanar om det är hanar vi tror kan passa våra tikar och också tillföra något bra åt rasen i övrigt. *Optigen i USA hittade genen som orsakar prcd-PRA på Svensk Lapphund. När hundägare började skicka in blodprov på sina hundar visade det sig att genen tyvärr var mycket spridd i vår ras. Vi själva och andra började fundera på vart detta skulle leda om vi fortsatte testa ännu fler hundar. SLK CS och dåvarande SLK AK sökte hjälp hos SKK för råd och hjälp, senare gick jag själv med i AK. SKK menade med hänvisning till Sveriges lagar (jordbruksverkets, konsumentköplagens etc.) att vi måste ta tag i problemet nu. SKK anlitade experter i området och det med hjälp av dessa togs det fram en avelsstrategi. I denna avelsstrategi förklarades bl a att om vi testar så många hundar som möjligt skulle inte avelsbasen behöva bli drabbad pga att det redan i dagsläget enbart används 10 % av hela avelsbasen och att det inte borde ta många generationer tills vi blir kvitt denna gen så att vi senare kan sluta testa våra hundar. SKK har ansett rasen och prcd-PRA mycket prioriterad och har bidragit med stora resurser för att hjälpa vår ras. Rasen har numera ett hälsoprogram på SKK som gör att ingen valp kan utveckla PRA eftersom föräldrarna måste vara prcd-testade
SVENSK LAPPHUND Den är Sveriges nationalras och Nordens äldsta hundras. Dom två första hundarna som registrerades i Svenska Kennelklubben var lapphundar och det var i slutet av 1800-talet. En mycket tålig ras med en lättskött mycket fräsch päls som skyddar i alla väder och inte luktar. Lapphunden älskar att var utomhus men vill samtidigt vara inne hos familjen som är dennes flock. Lapphunden vill helst ha tillgång till naturen och att få röra sig i det fria ibland för att få utlopp av sin energi. Det betyder inte att alla lapphundar måste bo ”på landet”, men har lapphunden inte möjlighet att röra sig mycket fritt vill den ha någon sorts sysselsättning. Sysselsättningen kan vara många olika saker, det är bara att använda sin fantasi för dom tycker att det mesta som man själv gör är roligt, det är en riktig allroundhund och en utmärkt familjehund. I bruks sammanhang kan nämnas att lapphunden har hävdat sig i agility, lydnad, viltspår, tjänstehund i bevakning/räddning, spår och sök. Som jakthund framförallt på älg men även fågel. Ett fåtal hundar används också idag i sitt ursprungliga arbete, som renvallare. Säg någonting som den inte klarar av! Lapphunden är normalt barnkär, lättlärd, pålitlig, tålig, intelligent och ganska envis. Den kräver därför likt många andra hundraser en konsekvent uppfostran för att utvecklas till sina bästa sidor. Med lapphund i familjen behöver man aldrig ha tråkigt! KURIOSA Här är en litet utplock av historia/skrivelser om lapphunden: Stamfadern till vår lapphund följde sannolikt med de första samerna, när dessa invandrade till Norden i takt med den vikande inlandsisen för tusentals år sedan. Fynd från förhistorisk tid har visat att renen mycket tidigt spelat en betydande roll i samernas hushållning. Renen var då enbart jaktobjekt och någon renskötsel förekom inte. Under denna tid användes lapphunden troligtvis som jakt och vakthund, han drog sig inte för närkamp med ex. varg eller björn. Lapphundens jaktanlag ligger fortfarande idag latent, då främst som älg- och fågelhund. Lapphunden utvecklades sedemera till att valla när samerna senare fick en organiserad renskötsel. "En bra renhund är inte bara renskötarnas bästa hjälp i renskogen utan också hans bästa vän" /Lars Rensund i boken Renen i Mitten. Han berättar också att det behövdes två slags hundar - vinterhundar och sommarhundar, en del lika bra vinter som sommar. Vinterhunden stark med kraftiga ben och tät men inte för lång päls. Det viktigaste var att hunden kunde köra och driva fram renhjorden på vintern. Sommarhunden kunde ex. "sopa" en hel fjällsida och samla ihop den spridda hjorden raddasbänan "kanthund". En del hundar kunde storma in renhjorden och skingra den guovo "går bara mitt in i hjorden". En del hundar klarade av att hejda och vända en springande renhjord. En del duktiga på att vakta en vilande renhjord, de satt i hjordens utkant och gick aldrig in i kåtan. Om någon ren försökte bryta sig ut ur hjorden var hunden genast framme och drev den tillbaka, juorgong bänah. "Lapphunden har alltid varit en aktad familjemedlem. "Man skulle kunna säga att många samer behandlar sina hundar som jämlikar"/Björn Collinder. Samerna visste hur man redan bland hundvalparna kunde urskilja den blivande fina renhunden: "Renhunden av bästa slag ha bred nos, korta och breda fötter; samerna vilja ej ha långbenta och stora; utan medelmåttiga, stadiga, grova hundar. De ser å nos och klor, om de är goda, dugande hundar"/Gustav von Düben.